“My Fair Lady är en amerikansk musikal/operett från 1956 av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text), baserad på Bernard Shaws pjäs Pygmalion. Musikalen följer, förutom tillägget av ett antal musiknummer, i vissa avsnitt pjäsen nästan replik för replik – men den innehåller också helt nyskrivna passager och ett par större ändringar, i synnerhet den berömda justeringen av slutet.


Handlingen kretsar liksom i pjäsen runt den excentriske fonetikprofessorn Henry Higgins, som slår vad om att han kan förvandla den smutsiga blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin dam, genom att ersätta hennes extrema Cockneydialekt, med en aristokratisk. Experimentet lyckas, men råkar bryta ner Eliza till grunden, eftersom Higgins visserligen arbetat om hennes dialekt, men missat att hon samtidigt också utvecklats som person – och fortsätter behandla henne som försöksmaterial. Pjäsen är en skarp satir över ytlighetsfixeringen hos den dåtida överklassen.


Shaw hade hela tiden avsett att Eliza skulle lämna Higgins i slutet av Pygmalion, för att gifta sig med den enfaldige Freddy Eynsford-Hill, men fann att många gärna ville tolka slutet annorlunda. I den brittiska filmatiseringen av Pygmalion 1938 ändrades slutet så att Eliza fick återvända till Higgins i en tillagd scen. Härifrån kommer också den berömda slutrepliken (var fan är mina tofflor?), som visar att Higgins trots allt inte ändrat inställning om henne. Shaw reagerade starkt mot ändringen i filmen, och tog sig för att skriva ett efterord i en ny utgåva av pjäsen där han förklarar att brytningen är definitiv och att Eliza gifter sig med Freddy.


Men över Shaws döda kropp blev föreställningen, som hade premiär den 15 mars 1956, en långkörare på Broadway 1956-1962 och i London från 1958. I bägge uppsättningar gjordes huvudrollerna som Henry Higgins, Eliza Doolittle och Alfred P. Doolittle av Rex Harrison och Julie Andrews respektive Stanley Holloway. Rekordlång speltid fick musikalen också på Oscarsteatern i Stockholm 1959-61 med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Även Stora Teatern i Göteborg, Riksteatern, Nöjesteatern i Malmö och Östgötateatern i Norrköping har haft stora framgångar med musikalen. Den filmades 1964 med Harrison och Holloway men med Andrews utbytt mot den då mer kända Audrey Hepburn, se My Fair Lady (film).


Efter att My Fair Lady hade haft premiär i New York och London spelades den först i Norden av alla andra länder i världen. Detta var på grund av att den svenske teaterproducenten Lars Schmidt lyckades få ensamrätt på alla uppsättningar av musikalen i Europa, vilket han utnyttjade till fullo. Schmidt producerade My Fair Lady på Oscarsteatern i koalition med Sandrew-koncernen och teaterdirektör Nils Perne, med premiär 14 februari 1959 (sista föreställningen 11 juni 1961 ) och i svensk översättning av Gösta Rybrant. Samma år, 3 december, presenterades pjäsen på Svenska Teatern i Helsingfors i regi av Gösta Folke och finlandssvensk bearbetning av revyförfattaren Cab Brunila. I samarbete med lokala teaterdirektörer producerade Schmidt därefter musikalen i Köpenhamn och Oslo, med premiärer den 2 och 4 januari 1960, i översättning av Holger Bech och Arvid Müller respektive André Bjerke. Den svenska och danska uppsättningen regisserades av den danske regissören och koreografen Sven Aage Larsen, den norska av Alfred Solaas och Ivo Cramér.


Alla produktioner blev stora framgångar, men Schmidts vilja att efterlikna originaluppsättningen fick många att kritisera projekten som ’paketteater’. Numera är det en norm när det gäller högkommersiell musikteater att nyuppsättningar ska vara kopior in i minsta detalj (som till exempel The Phantom of the Opera). De nordiska uppsättningarna kopierade bara scenografi och kläder, medan Larsen härmade danser och delar av iscensättningen så gott han kunde, utan ersättning till upphovsmännen. I valet av skådespelare försökte man också efterlikna originalet: För rollen som Higgins engagerades skådespelare med klassisk erfarenhet: Jarl Kulle, Leif Wager, Mogens Wieth och Georg Løkkeberg, medan Doolittle spelades av folkkära revyskådespelare: Eric Stolpe, Nils Brandt, Osvald Helmuth och Henki Kolstad. Eliza i Stockholm och Köpenhamn gestaltades av vana operettprimadonnor, Gerda Gilboe och Ulla Sallert, medan Mona Hofland i Oslo mest spelat talteater och Liisa Tuomi i Helsingfors gjort musikalroller på sitt modersmål finska men nu debuterade på svenska.


På isländska och finska spelades musikalen 1962, i Reykjavik och Åbo utan att Schmidt producerade. Han ägnade sig i stället åt att vara handelsresande i My Fair Lady i Europa, som man sade. Mellan 1960 och 1963 producerade han My Fair Lady i Nederländerna (Amsterdam, Rotterdam och Haag), Belgien (Bryssel och Antwerpen), Tyskland (Västberlin, München, Hamburg, Frankfurt am Main), Italien (Milano och Rom) och Österrike (Wien). Nästan överallt var det Larsen som regisserade, med hjälp av tolk. Hans krav, som ägare av de europeiska rättigheterna, att kostymer och scenografi skulle kopieras kvarstod till 1967.


Higgins: Jarl Kulle, Eliza: Anna Sundqvist, Doolittle: Olof Thunberg, Överste Pickering: Sigge Fürst, Mrs Higgins: Barbro Hjort af Ornäs, Premiär 23 september.


Higgins: Jan Malmsjö, Eliza: Sofie Lindberg, Doolittle: Anders Aldgård Pickering: Stig Grybe Mrs Higgins: Maj Lindström



Den 12 september 2008 var det premiär på My Fair Lady på Oscarsteatern i Stockholm, producenter Vicky von der Lanken och Bosse Andersson. För regin svarar Tomas Alfredson och i rollerna Tommy Körberg (Higgins), Helen Sjöholm (Eliza), Jan Malmsjö (Doolittle), Michael Segerström (Pickering), Christopher Wollter (Freddy), Monica Nielsen (Fru Higgins) och Henrik Dorsin (Zoltan Karpaty).”